Jag är egentligen rätt sjuk i dag men när plikten kallar ställer en upp.
Planen var att vara hemma och krya på mig inför det stundande helgjutet men det får helt enkelt gå ändå.
Och för att förgylla fredagskvällen lite extra slog jag till på lite spel och dobbel, och med ett storartat resultat finns det inte längre något jag kan gnälla på.
Och moppen går bra?
Jovars, den rullar. Puttrar på i skarp toppfart i nedförsbacke och något långsammare uppåt, såklart.
Annars då?
Jo, tackar som frågar. Jag har köpt mig en ny smart telefon då min gamla av okänd anledning började sjunga på sista versen häromdagen.
Det kan också ha varit så att jag inbillade mig det hela enbart för att tvingas skaffa en ny, fin Sony-telefon som tar dunderskarpa bilder och har fånigt bra batteritid.
På fredag är det seriepremiär med Carlstad FC. Jag har på grund av skumma bröstsmärtor inte tränat på några veckor men tänkte ge mig iväg i dag och försöka ta en plats till fredagens trupp.
Dagen till ära vaknade jag dock med nästäppa och halsont, så vi får väl se hur fan det blir med det hela.
Antagligen slutar det med att jag sitter och tittar på matchen från läktaren med en mindre kasse öl i väntan på att kamraterna ska ta tre poäng och en senare spelning med gamla godingarna Bring me the fucking riot… man på Båten.
Det märks.
Och för er som missade det så spelade blip-blop-hip-hop-duon Maskinen här i Karlstad på valborgsmässoafton. Nöjesfabriken kryllade av fulla ynglingar men jag själv stod nykter och antecknade bäst jag kunde. Resultatet ser ni här (VF.se).
Nedan är ett par exempel på vad vi sysslat med de senaste dagarna – smörgåstårteskapande och geocachande vid Vänerkusten.
Utmärkt liv.
Vi köpte en moped igår.
En tio år gammal silverfärgad eu-moppe som ska bli vår trotjänare ett tag framöver. Jag har skrutit om den hela dagen på jobbet, men eftersom den inte kom med en endaste liten hjälm till fick vi avhålla oss från joyrides igår.
Idag köpte vi varsin hjälm. Eventuellt ska de kompletteras med stentuffa goggles också men tills dess får vi nöja oss med häftiga solglasögon istället.
Så vi firade hjälminköpen med en premiärtur till sjön som ligger strax norr om Höjden. Därefter snabbade vi på växthuseffekten ytterligare när vi tog en tur till den förskola där Matilda gör praktik för tillfället. När vi åkte därifrån mötte vi två andra knuttar som, som jag har förstått att man gör i detta särskilda brödraskap vi nu är invigda i, morsade på oss i god ”road spirit”.
Därefter köpte vi kakor och mjölk och puttrade sedan hem i rappa 43 km/timmen.
I måndags inleddes rättegången mot Anders Behring Breivik i Oslo tingsrätt. Första dagen gick man igenom vad som hände den där fredagen i juli 2011, nästan minut för minut och exakt vad som hände varenda person.
De händelserna och den dagen har, liksom elfte september 2001, blivit en sån där ”jag minns exakt vad jag gjorde och var jag var”-dag. Lite själviskt av mig att tycka det, måhända, med tanke på vad de som var inblandade mer direkt ska känna. Men så är det i alla fall.
Elfte september 2001 var jag 15 år och satt i en frisörsalong. Min gamla högstadiefrisyr dög tydligen inte, ansåg jag, när jag börjat gymnasiet. Där satt jag och undrade om de rapporterna som kom från radion var en del av något dåligt skämt. Jag halvsprang/snabbgick kilometrarna hem till föräldrahemmet och slog på tv:n och sakta började det (trodde jag då) sjunka in.
22 juli 2011 var något annorlunda. På de tio åren som gått mellan händelserna har mycket hänt, både med mig och världen som sådan. Jag satt på tidningsfabriken och klockan närmade sig sista slötimmen när TT:s telegramfunktion plötsligt blinkade argt rött: ”Explosion i Oslo” eller något liknande.
Även om mina känslor från Oslo är långt ifrån kärleksfulla och varma när jag först tänker på staden så gick en kall kår längs min ryggrad. Därefter kom det jag väntat på, en av anledningarna till att jag valde det yrke jag valt: pulsen.
Och det är det jag minns av den fasansfulla eftermiddagen. Kåren, pulsen, och skräcken när allt så småningom sjönk in på ett mer personligt plan.
Efter förra veckans premiäravsnitt av ”realitysåpan” Wermland Forever skakades Twitter, och i viss mån även Facebook, av en kritikstorm. Det de allra flesta tyckte var att serien inte porträtterade ett generellt Värmland, och att alla värmlänningar inte är som de i serien.
Och så är det. Det som visas upp i programmet är inte ett liv som många värmlänningar lever eller känner igen, och därför har ett gäng från företaget Paperton bestämt sig för att de vill uppmärksamma omvärlden på hur Värmland egentligen ser ut, bortanför de regisserade plattityderna som visas upp i tv-såpan.
Idag startades sajten WermlandForever (@WermlandForever på Twitter) - en sajt som fungerar lite som en fotobank där Facebookanvändare kan ladda upp sina bilder på sitt Värmland och tillsammans försöka visa upp hur Värmland verkligen ser ut.
– Sidan kom till liv för att ge värmlänningarna en möjlighet att bidra med sin bild av Värmland, säger Staffan Svantesson (@staffans), en av sidans och initiativets grundare.
Tillsammans med kollegorna Martin Nilsson, Lincoln Sandersson och Erik Jansson (@MrTinNilsson, @linc_sanders och @erikjansson) från företaget Paperton vill han få ut en annan bild av länet.
– WermlandForever.se behövs för att ge en mer nyanserad bild av Värmland än den som kommersiell media återger men samtidigt även göra värmlänningen själv delaktig i vilken bild som förmedlas, säger Staffan Svantesson.
Serien Wermland Forever sänds på TV3 och ska porträttera ett gäng ungdomar i Karlstad. Tittarna ska få följa deras liv i lyx och flärd, obrydda om allt utom kvinnobekymmer och biceps. Från produktionens håll har man tidigare marknadsfört serien som en svensk version av amerikanska ”The Hills”.
Första avsnittet hade 111 000 tittare, om jag inte missminner mig, och antagligen bor en majoritet av dessa i eller omkring Karlstad. Vilka annars kan tänkas vilja ta del av några landsortsbors ”vardagsliv”?
Hemsidan WermlandForever är, i mina ögon, en klart bättre investering i varumärket Värmland än de 150 000 kronorna som Karlstads kommun lade in som marknadsföring. Dessutom är det ett fantastiskt initiativ som jag hoppas kommer växa och nå större publik än en realitysåpa med 1950-talsvärderingar nånsin tillåts göra.
Vi var som bekant i Barcelona över påsken, och jag förklarade innan mina känslor inför staden. Jag tänkte nu bara ge en kvick redogörelse för hur det hela gick.
Vi anlände så pass sent på fredagen att där inte finns något att rapportera om. Matilda var dock lite skrajsen när jag försökte lokalisera mig kring busstationen mitt i natten, efter att jag under flera år indoktrinerat henne med skräckhistorier om knarkare och rånare. Dock – ingenting hände.
Även om vi sedan tillbringade en stor del av vår vakna tid kring turistattraktioner (likt Sagrada Familia och Parc Güell) spatserade vi också omkring i de gamla gotiska kvarteren. Matilda fick se porten där jag bodde första månaden (inte i porten alltså, utan porten till trapphuset som ledde till lägenheten jag bodde i), hon fick se grändkorsningen där haschförsäljarna redan tidigt på morgonen erbjöd sina produkter och hon fick se de lite mer sunda vyerna som Placa Real och katedralen.
Mitt andra hem, i Barceloneta, såg vi från busstaket. Ett tak som vi satt på en del, eftersom vi båda ville se staden från alla håll (och jag fokuserade inte nämnvärt på turistvyer när jag bodde där).
Barcelona visade sig från sin bästa sida. Förutom några bakfulla britter på söndagen såg jag inte skymten av knark. Jag såg inga rånare eller ficktjuvar, och om det beror på mitt numera otränade öga eller på att stadens burdusa bestraffare blivit bättre på att hålla det borta från turister låter jag vara osagt.
Summan av det hela är att jag gärna åker tillbaka, vid en annan tid (när allt inte är stängt) och möjligtvis lite längre för att kunna komma in i hela livsstilen. Att istället för att avundas de som slöar bort en dag i parken själva vara de som blir avundade där vi ligger och dricker Xibeca tills vi storknar.
Jag tror vi blev sams med Barcelona.
